NORTH OF REALITY TRANSLATION PROJECT: HAST THOU SLAIN THE JABBERWOCK?

by johannespunkt

Greetings. Today’s post is scheduled to appear on a Tuesday, which shows just how much I rely on induction. This is the last of these posts! Today’s translation is Hast Thou Slain the Jabberwock?

The notes, along with a back-translation of the translated piece, can be found at the bottom. Also there you will find the text of the translated Jabberwocky which I base my translation upon. Wild. The other entries in the project can be found at the following link: /tag/the-north-of-reality-translation-project/

~

NORR OM VERKLIGHETEN: OCH HAR DU DÖDAT TJATTERSLÅN?
    av Uel Aramchek
        översättning: Johannes Punkt

Säkerligen har du läst om vidundret i Eva Håkanssons översättning av Lewis Carrolls verk, detta ilskebubblande monster som gömmer sig bakom en språkslöja. Inom loppet av några strofer söker en namnlös hjälte efter Tjatterslånet och sedan, påstås det, dödar han det. När han kommer hem igen vill den unge mannens far veta om han verkligen dräpt besten. Men någonting saknas ifrån frågan:

Och har du dödat Tjatterslån?

Efter jublet som följer upprepas första strofen i hela dess oroväckande form för att markera slutet på dikten. Legenden har skildrats och slaget vunnits men ändå verkar universum ha stannat kvar i exakt samma skick. Segerropen har än en gång överröstats av grösens mommande och skrangelmopps jämrighet. Det är uppenbart att någonting fattas.

Är det verkligen fadern som ställer den där frågan till sin pojk? I originaltexten svävar det citattecken runt faderns tal för att indikera att det är han som ställer frågan; i översättningen skrivs inget sådant stängsel för hans ord: det är samma röst som berättar som ställer frågan. I en dikt som i stort sett handlar om språk och kontext är det svårt att föreställa sig att denna detalj raderas omedvetet.

Med detta i åtanke, låt oss ställa frågan: vem är det som pratar? Lewis Carroll sade aldrig ordet tjatterslån men det är han som är författare till dikten. Ursprungligen var det han som ställde frågan ifall du har dödat Tjatterslån och Eva Håkanssons svar, på ett annat språk, lyder: Och har du dödat Tjatterslån?

Men hur är det du har dödat Tjatterslån egentligen? Håkansson har översatt nonsensordet ”vorpal” till det nästan förståbara ”hälfte.” Denna översättning tycks antyda att svärdet klyver monstret i tu. Men varför antyda det? Låt oss göra ett hastigt antagande: det speglar översättningsprocessen. För att ens kunna översätta Carrolls nonsensord och de ord som kamouflerar sig med nonsensdräkt måste hon ta isär dem för att se vad de består av. Som exempel kan vi undersöka det första av dessa ord: grilltock. Ordet ”brillig” ifrån originaltexten härleds enligt de flesta experter ifrån ”to broil,” att steka/halstra/grilla, och betyder således den tid då man börjar grilla maten inför kvällsmålet. Håkansson sydde ihop det översatta ordet med ett onomatopoetiskt klockslag och kom fram till grilltock. På samma sätt har hon klyvt och klistrat ihop besten.

Carrolls monster kan ha än mer djup att utforska. Som du kanske vet är det en av de mest översatta dikterna från det engelska språket, någonting som Håkansson måste ha varit medveten om då hon inte ens var den första att översätta dikten till svenska. Ändå kände hon att det var nödvändigt att än en gång ta isär och plåstra ihop Tjatterslånet.

Reptition är nyckeln till att förstå dikten. När den första strofen upprepas i slutet av dikten kommer vi tillbaks till början, och vi vet att monstret har kluvits i tu bara för att bli helt igen. Detta händer varje gång dikten läses. Ifall denna tolkning stämmer upplever läsaren något tidlöst: kanske är det en enda hjälte, dömd till att dräpa Tjatterslån för alltid; måhända är saken en generationsfråga: sonen tror sig ha dräpt Tjatterslånet och blir sedan gammal och upptäcker att det fortfarande är vid liv, så han skickar sin egen son för att avsluta det han påbörjade. Detta händer var gång dikten läses, oavsett om den läses av någon utanför texten eller Alice själv.

Det som repeteras är tolkningshandlingen. Oavsett om du bokstavligen fläker upp dikten och översätter den till ditt eget språk eller om du bara läser den tyst för dig själv tas innebörden sönder i ditt huvud för att komma ut pånyttfödd. Sådan är odjurets anatomi: Tjatterslånets hjärtklaffar är bläcket dess namn är skrivet med. När det läses högt är läsarens tonaccent odjurets puls. Fastän tungans hälfte svärd alltid klyver besten i tu återkommer alltid den sista strofen. Håkanssons översättning visar medelst avsaknaden av citattecken att det inte finns någon skillnad mellan den som dräper monstret och den som ställer frågan, inte heller mellan den som ställer frågan och den som läser upp. Inte heller, antyds det, mellan den som läser och den som dräper.

Nu måste jag ställa frågan till dig, kära läsare: har du dödat Tjatterslån? Oavsett ditt svar finns texten kvar i väntan på att du ska läsa den en gång till.

~

Notes

This feels like a fitting note to end this project with. I admit it’s an indulgence, but I couldn’t help it. Also this is my blog, I can do what I want. I might translate a few more on the occasion of a blue moon, because this has been very tilted towards my favourites in the beginning of the NoR archives and since it’s been going more favourites have emerged of course, but this is officially the end of the project. You’ll find the translation notes below, but first a machine-assisted back-translation of the piece itself because I found that funny:

Surely you have read about the behemoth of Eva Håkansson’s translation of Lewis Carroll’s works, this rage bubbling monster hiding behind a veil of language. Within a few stanzas seeking a nameless hero after Nagging Planters loan, and then, it is alleged, he kills it. When he comes back home want the young man’s father to know if he really killed the beast. But something is missing from the question:

And have you killed Tjatterslån?

After the jubilation following repeated the first verse in all its alarming form to indicate the end of the poem. The legend has been depicted and the battle won but still seems the universe have stayed in the exact same condition. The cries of victory has once again been voted by over mome raths and mimsy borogoves. It is obvious that something is taken.

Is it really the father who makes that question to her boyfriend? In the original text hovering the quotes around the father’s speech to indicate that it is he who poses the question; in the translation written no such fence to his words: it is the same voice that tells us who asks the question. In a poem which largely deals with language and context, it is difficult to imagine that this detail is deleted unconsciously.

With that in mind, let’s ask the question: who is speaking? Lewis Carroll never said the word tjatterslån, but it is he who is the author of the poem. Originally, it was he who asked the question if you have killed Tjatterslån and Eva Håkansson’s answer, in another language, reads: And have you killed Tjatterslån?

But how is it that you have killed Tjatterslån really? Håkansson has translated nonsense word “Vorpal” to almost understand only “Hälfte.” This translation seems to imply that the sword cleaves the monster in two. But why suggest it? Let us make a hasty assumption: it reflects the translation process. To even be able to translate Carroll’s nonsense words and the words that camouflages itself with nonsense costume she had to take them apart to see what they consist of. As an example, we examine the first of these words: grilltock. The word “brillig” from the original text are derived according to most experts from “to broil,” to fry/broil/grill, and thus means the time when you start to grill the food for the evening meal. Håkansson cobbled together the translated word with an onomatopoetic time and came to the grilltock. Similarly she cleaved and bonded, beast.

Carroll monsters can have even more depth to explore. As you may know, it is one of the most translated poems from the English language, something Håkansson must have been aware of when she was not even the first to translate the poem into Swedish. Yet she felt that it was necessary to again disassemble and plaster together Nagging Planters loan.

Reptition is the key to understanding the poem. When the first stanza are repeated at the end of the poem, we return to the beginning, and we know that the monster has been cleaved in two, only to become whole again. This happens every time the poem is read. If this interpretation is experiencing the reader something timeless: perhaps it is a single hero, doomed to slay Tjatterslån forever; perhaps it is a generational issue: son believes he has slain Nagging Planters loan and then becomes old and discovers that it is still alive, so he sends his own son to finish what he started. This happens every time the poem is read, whether it is read by anyone outside the text or Alice herself.

It repeated the interpretation the act. Whether you literally flaker up the poem and translate it into your own language, or if you just read it silently to yourself is the meaning apart in your head to come out reborn. Such is the beast’s Anatomy: Nagging Planters loan’s heart valves are ink its name is written in. When read aloud the reader’s tone accent beast pulse. Although the tongue Hälfte sword always cuts the beast in two always come the last stanza. Håkansson’s translation shows by the lack of quotation marks that there is no difference between the one who slays the monster and the one that poses the question, nor between the person asking the question and the one who reads aloud. Nor, it is implied, between the reading and the slaying.

Now I have to ask the question to you, dear reader: you have killed Tjatterslån? Whatever your answer is the text still waiting for you to read it again.

Like with any translation involving Carroll, this piece presented some unique challenges. The first and most obvious of these is the fact that in the objectively best translation of Jabberwocky, by Eva Håkansson in the 1950s or so, the head of the Jabberwock is not chopped off and carried back to the father, making the father’s question entirely reasonable. This kind of uproots the uncanniness of that question. For your benefit, here is the full text of her translation:

Tjatterslånet

Vid grilltock när de smiga gropp
de snuck och spack på visotass.
Helt jämrig då var skrangelmopp
och grösen mommande bölsvass.

Sök skydd för Tjatterslån, min son,
för bitska gap och snapparklor!
Sky Jällonhök och fly ifrån
den hemska Haffagrip som glor!

Han tog sitt hälfte svärd i hand
och sökte länge utan blund.
Sen sov han i ett grönsaksland
och tänkte där en liten stund.

Då där han stod och grubblade
kom Tjatterslån med blick i brand.
Den röt och ilskebubblade
och visade var spetsig tand.

Han drog sitt hälfte svärd och svor
att utan snicksnack döda den.
Det gjorde han, och sedan for
han i galoppsan hem igen.

Och har du dödat Tjatterslån?
O, sabelfablig lyckodag!
Kom i min famn, min tapperson,
så god och glitterglad är jag!

Vid grilltock när de smiga gropp
de snuck och spack på visotass.
Helt jämrig då var skrangelmopp
och grösen mommande bölsvass.

In researching for this piece, I was able to identify three separate translation techniques relevant for the translation of Lewis Carroll. I’m sure some academics have talked about this but I was not able to find and pore over a copy of this book: aliceinaworldofwonderlands.com, which I covet, so I don’t know how much already-treaded ground I’m covering here. But no mattter. These techniques show up in nearly any Jabberwocky translation as far as I can tell. Not counted amongst these are things such as the deliberate avoidance of portmanteaux, which is an uninteresting item.

The first most obvious one is to replace “nonsense” words with nonsense words. At least as far as I can tell – in Håkansson’s translation we get the “Jällon” in “Jällonhök,” for Jubjub, for example. You can also translate words that have an actual meaning into nonsense words, which is cheating and seemingly unavoidable. Or maybe I can just not deduce the meaning of “visotass.” [19-apr-2017 I have since found out that this is a neologism to do with the sundials that toves live under, and that the ‘jällon’ is a mangled up way of saying ‘lejon’, lion. Still, my original points probably stand even though my examples have been uprooted a bit.]

The second one is to treat the words like established loan-words and to write them down using the tools of the target language. For example, the mome raths are mommande in Håkansson’s translation.

The third one is hard work. I explained it in the text because the ideas didn’t make sense without it. First, the original seminonsense word is vivisiphered, then a new word is neologized in the target language to match the meaning of the Carrollian portmanteau. Håkansson does this quite well with grilltock, for example. Also, this technique might be easier now that we can easily search the internet for clues, rather than having to pore over books in the hopes that someone else has deciphered it before you, or going through your vocabulary (or a dictionary) to match beginnings and ends to find likely candidates.

So what I did to counter the problem posed by Håkansson’s translation was to look for other distinctions between the source and the target text. I found that the translator had skipped quote-marks in the poem. Presumably this is because Swedish, especially in the 60s when she translated the poem, usually used en-dashes to indicate speech, and that’s awkward to put in a poem or something. Another, smaller, detail I latched on to was the translation of “vorpal” – a word that Carrol admitted he couldn’t find a meaning for – into a word that actually makes sense. Surplus meaning where none was. This felt important.

I constructed an alternate theory using the gutted Swedish poem for haruspicy around the bones of the English poem and analysis. Most of it is explained in the deliberately-bad machine back-translation, I guess, but I want to point out that in reconstituting the beast’s anatomy I couldn’t find a good way to make a cadence a pulse, as in Uel’s original. Sure, the word cadence can mean rhythm, and you can talk about someone’s speech rhythm – this can be translated word for word, essentially – but it doesn’t sound like it means cadence. Instead I transposed the Swedish tonals (usually these are explained with a graph to show the tone change) onto the screen of an EKG machine, and said the tone accent became the beast’s pulse instead. This bit would likely go missing if I hadn’t explained it here, you know.

I quite like the idea that a statement is true in two different contexts for two entirely different reasons. Something about it pleases me: in both Uel’s text and my translation, the reader is the one causing the beast to resurrect, but the process by which this happens is different. Ultimately, that’s why I can still call this a translation, although that’s stretching it. The linguistic context has changed, therefore some paths taken change and almost become unrecognizable.

~

That’s all, folks.

Advertisements