grammar | Johannes Punkt’s Flaskpost

23/Aug/2016

NORTH OF REALITY TRANSLATION PROJECT: HAST THOU SLAIN THE JABBERWOCK?

Greetings. Today’s post is scheduled to appear on a Tuesday, which shows just how much I rely on induction. This is the last of these posts! Today’s translation is Hast Thou Slain the Jabberwock?

The notes, along with a back-translation of the translated piece, can be found at the bottom. Also there you will find the text of the translated Jabberwocky which I base my translation upon. Wild. The other entries in the project can be found at the following link: /tag/the-north-of-reality-translation-project/

NORR OM VERKLIGHETEN: OCH HAR DU DÖDAT TJATTERSLÅN?
av Uel Aramchek
översättning: Johannes Punkt

Säkerligen har du läst om vidundret i Eva Håkanssons översättning av Lewis Carrolls verk, detta ilskebubblande monster som gömmer sig bakom en språkslöja. Inom loppet av några strofer söker en namnlös hjälte efter Tjatterslånet och sedan, påstås det, dödar han det. När han kommer hem igen vill den unge mannens far veta om han verkligen dräpt besten. Men någonting saknas ifrån frågan:

Och har du dödat Tjatterslån?

Efter jublet som följer upprepas första strofen i hela dess oroväckande form för att markera slutet på dikten. Legenden har skildrats och slaget vunnits men ändå verkar universum ha stannat kvar i exakt samma skick. Segerropen har än en gång överröstats av grösens mommande och skrangelmopps jämrighet. Det är uppenbart att någonting fattas.

Är det verkligen fadern som ställer den där frågan till sin pojk? I originaltexten svävar det citattecken runt faderns tal för att indikera att det är han som ställer frågan; i översättningen skrivs inget sådant stängsel för hans ord: det är samma röst som berättar som ställer frågan. I en dikt som i stort sett handlar om språk och kontext är det svårt att föreställa sig att denna detalj raderas omedvetet.

Med detta i åtanke, låt oss ställa frågan: vem är det som pratar? Lewis Carroll sade aldrig ordet tjatterslån men det är han som är författare till dikten. Ursprungligen var det han som ställde frågan ifall du har dödat Tjatterslån och Eva Håkanssons svar, på ett annat språk, lyder: Och har du dödat Tjatterslån?

Men hur är det du har dödat Tjatterslån egentligen? Håkansson har översatt nonsensordet ”vorpal” till det nästan förståbara ”hälfte.” Denna översättning tycks antyda att svärdet klyver monstret i tu. Men varför antyda det? Låt oss göra ett hastigt antagande: det speglar översättningsprocessen. För att ens kunna översätta Carrolls nonsensord och de ord som kamouflerar sig med nonsensdräkt måste hon ta isär dem för att se vad de består av. Som exempel kan vi undersöka det första av dessa ord: grilltock. Ordet ”brillig” ifrån originaltexten härleds enligt de flesta experter ifrån ”to broil,” att steka/halstra/grilla, och betyder således den tid då man börjar grilla maten inför kvällsmålet. Håkansson sydde ihop det översatta ordet med ett onomatopoetiskt klockslag och kom fram till grilltock. På samma sätt har hon klyvt och klistrat ihop besten.

Carrolls monster kan ha än mer djup att utforska. Som du kanske vet är det en av de mest översatta dikterna från det engelska språket, någonting som Håkansson måste ha varit medveten om då hon inte ens var den första att översätta dikten till svenska. Ändå kände hon att det var nödvändigt att än en gång ta isär och plåstra ihop Tjatterslånet.

Reptition är nyckeln till att förstå dikten. När den första strofen upprepas i slutet av dikten kommer vi tillbaks till början, och vi vet att monstret har kluvits i tu bara för att bli helt igen. Detta händer varje gång dikten läses. Ifall denna tolkning stämmer upplever läsaren något tidlöst: kanske är det en enda hjälte, dömd till att dräpa Tjatterslån för alltid; måhända är saken en generationsfråga: sonen tror sig ha dräpt Tjatterslånet och blir sedan gammal och upptäcker att det fortfarande är vid liv, så han skickar sin egen son för att avsluta det han påbörjade. Detta händer var gång dikten läses, oavsett om den läses av någon utanför texten eller Alice själv.

Det som repeteras är tolkningshandlingen. Oavsett om du bokstavligen fläker upp dikten och översätter den till ditt eget språk eller om du bara läser den tyst för dig själv tas innebörden sönder i ditt huvud för att komma ut pånyttfödd. Sådan är odjurets anatomi: Tjatterslånets hjärtklaffar är bläcket dess namn är skrivet med. När det läses högt är läsarens tonaccent odjurets puls. Fastän tungans hälfte svärd alltid klyver besten i tu återkommer alltid den sista strofen. Håkanssons översättning visar medelst avsaknaden av citattecken att det inte finns någon skillnad mellan den som dräper monstret och den som ställer frågan, inte heller mellan den som ställer frågan och den som läser upp. Inte heller, antyds det, mellan den som läser och den som dräper.

Nu måste jag ställa frågan till dig, kära läsare: har du dödat Tjatterslån? Oavsett ditt svar finns texten kvar i väntan på att du ska läsa den en gång till.

Notes

This feels like a fitting note to end this project with. I admit it’s an indulgence, but I couldn’t help it. Also this is my blog, I can do what I want. I might translate a few more on the occasion of a blue moon, because this has been very tilted towards my favourites in the beginning of the NoR archives and since it’s been going more favourites have emerged of course, but this is officially the end of the project. You’ll find the translation notes below, but first a machine-assisted back-translation of the piece itself because I found that funny:

Surely you have read about the behemoth of Eva Håkansson’s translation of Lewis Carroll’s works, this rage bubbling monster hiding behind a veil of language. Within a few stanzas seeking a nameless hero after Nagging Planters loan, and then, it is alleged, he kills it. When he comes back home want the young man’s father to know if he really killed the beast. But something is missing from the question:

And have you killed Tjatterslån?

After the jubilation following repeated the first verse in all its alarming form to indicate the end of the poem. The legend has been depicted and the battle won but still seems the universe have stayed in the exact same condition. The cries of victory has once again been voted by over mome raths and mimsy borogoves. It is obvious that something is taken.

Is it really the father who makes that question to her boyfriend? In the original text hovering the quotes around the father’s speech to indicate that it is he who poses the question; in the translation written no such fence to his words: it is the same voice that tells us who asks the question. In a poem which largely deals with language and context, it is difficult to imagine that this detail is deleted unconsciously.

With that in mind, let’s ask the question: who is speaking? Lewis Carroll never said the word tjatterslån, but it is he who is the author of the poem. Originally, it was he who asked the question if you have killed Tjatterslån and Eva Håkansson’s answer, in another language, reads: And have you killed Tjatterslån?

But how is it that you have killed Tjatterslån really? Håkansson has translated nonsense word “Vorpal” to almost understand only “Hälfte.” This translation seems to imply that the sword cleaves the monster in two. But why suggest it? Let us make a hasty assumption: it reflects the translation process. To even be able to translate Carroll’s nonsense words and the words that camouflages itself with nonsense costume she had to take them apart to see what they consist of. As an example, we examine the first of these words: grilltock. The word “brillig” from the original text are derived according to most experts from “to broil,” to fry/broil/grill, and thus means the time when you start to grill the food for the evening meal. Håkansson cobbled together the translated word with an onomatopoetic time and came to the grilltock. Similarly she cleaved and bonded, beast.

Carroll monsters can have even more depth to explore. As you may know, it is one of the most translated poems from the English language, something Håkansson must have been aware of when she was not even the first to translate the poem into Swedish. Yet she felt that it was necessary to again disassemble and plaster together Nagging Planters loan.

Reptition is the key to understanding the poem. When the first stanza are repeated at the end of the poem, we return to the beginning, and we know that the monster has been cleaved in two, only to become whole again. This happens every time the poem is read. If this interpretation is experiencing the reader something timeless: perhaps it is a single hero, doomed to slay Tjatterslån forever; perhaps it is a generational issue: son believes he has slain Nagging Planters loan and then becomes old and discovers that it is still alive, so he sends his own son to finish what he started. This happens every time the poem is read, whether it is read by anyone outside the text or Alice herself.

It repeated the interpretation the act. Whether you literally flaker up the poem and translate it into your own language, or if you just read it silently to yourself is the meaning apart in your head to come out reborn. Such is the beast’s Anatomy: Nagging Planters loan’s heart valves are ink its name is written in. When read aloud the reader’s tone accent beast pulse. Although the tongue Hälfte sword always cuts the beast in two always come the last stanza. Håkansson’s translation shows by the lack of quotation marks that there is no difference between the one who slays the monster and the one that poses the question, nor between the person asking the question and the one who reads aloud. Nor, it is implied, between the reading and the slaying.

Now I have to ask the question to you, dear reader: you have killed Tjatterslån? Whatever your answer is the text still waiting for you to read it again.

Like with any translation involving Carroll, this piece presented some unique challenges. The first and most obvious of these is the fact that in the objectively best translation of Jabberwocky, by Eva Håkansson in the 1950s or so, the head of the Jabberwock is not chopped off and carried back to the father, making the father’s question entirely reasonable. This kind of uproots the uncanniness of that question. For your benefit, here is the full text of her translation:

Tjatterslånet

Vid grilltock när de smiga gropp
de snuck och spack på visotass.
Helt jämrig då var skrangelmopp
och grösen mommande bölsvass.

Sök skydd för Tjatterslån, min son,
för bitska gap och snapparklor!
Sky Jällonhök och fly ifrån
den hemska Haffagrip som glor!

Han tog sitt hälfte svärd i hand
och sökte länge utan blund.
Sen sov han i ett grönsaksland
och tänkte där en liten stund.

Då där han stod och grubblade
kom Tjatterslån med blick i brand.
Den röt och ilskebubblade
och visade var spetsig tand.

Han drog sitt hälfte svärd och svor
att utan snicksnack döda den.
Det gjorde han, och sedan for
han i galoppsan hem igen.

Och har du dödat Tjatterslån?
O, sabelfablig lyckodag!
Kom i min famn, min tapperson,
så god och glitterglad är jag!

Vid grilltock när de smiga gropp
de snuck och spack på visotass.
Helt jämrig då var skrangelmopp
och grösen mommande bölsvass.

In researching for this piece, I was able to identify three separate translation techniques relevant for the translation of Lewis Carroll. I’m sure some academics have talked about this but I was not able to find and pore over a copy of this book: aliceinaworldofwonderlands.com, which I covet, so I don’t know how much already-treaded ground I’m covering here. But no mattter. These techniques show up in nearly any Jabberwocky translation as far as I can tell. Not counted amongst these are things such as the deliberate avoidance of portmanteaux, which is an uninteresting item.

The first most obvious one is to replace “nonsense” words with nonsense words. At least as far as I can tell – in Håkansson’s translation we get the “Jällon” in “Jällonhök,” for Jubjub, for example. You can also translate words that have an actual meaning into nonsense words, which is cheating and seemingly unavoidable. Or maybe I can just not deduce the meaning of “visotass.” [19-apr-2017 I have since found out that this is a neologism to do with the sundials that toves live under, and that the ‘jällon’ is a mangled up way of saying ‘lejon’, lion. Still, my original points probably stand even though my examples have been uprooted a bit.]

The second one is to treat the words like established loan-words and to write them down using the tools of the target language. For example, the mome raths are mommande in Håkansson’s translation.

The third one is hard work. I explained it in the text because the ideas didn’t make sense without it. First, the original seminonsense word is vivisiphered, then a new word is neologized in the target language to match the meaning of the Carrollian portmanteau. Håkansson does this quite well with grilltock, for example. Also, this technique might be easier now that we can easily search the internet for clues, rather than having to pore over books in the hopes that someone else has deciphered it before you, or going through your vocabulary (or a dictionary) to match beginnings and ends to find likely candidates.

So what I did to counter the problem posed by Håkansson’s translation was to look for other distinctions between the source and the target text. I found that the translator had skipped quote-marks in the poem. Presumably this is because Swedish, especially in the 60s when she translated the poem, usually used en-dashes to indicate speech, and that’s awkward to put in a poem or something. Another, smaller, detail I latched on to was the translation of “vorpal” – a word that Carrol admitted he couldn’t find a meaning for – into a word that actually makes sense. Surplus meaning where none was. This felt important.

I constructed an alternate theory using the gutted Swedish poem for haruspicy around the bones of the English poem and analysis. Most of it is explained in the deliberately-bad machine back-translation, I guess, but I want to point out that in reconstituting the beast’s anatomy I couldn’t find a good way to make a cadence a pulse, as in Uel’s original. Sure, the word cadence can mean rhythm, and you can talk about someone’s speech rhythm – this can be translated word for word, essentially – but it doesn’t sound like it means cadence. Instead I transposed the Swedish tonals (usually these are explained with a graph to show the tone change) onto the screen of an EKG machine, and said the tone accent became the beast’s pulse instead. This bit would likely go missing if I hadn’t explained it here, you know.

I quite like the idea that a statement is true in two different contexts for two entirely different reasons. Something about it pleases me: in both Uel’s text and my translation, the reader is the one causing the beast to resurrect, but the process by which this happens is different. Ultimately, that’s why I can still call this a translation, although that’s stretching it. The linguistic context has changed, therefore some paths taken change and almost become unrecognizable.

That’s all, folks.

Leave a comment

31/May/2016

NORTH OF REALITY TRANSLATION PROJECT: THE DEATH-PAINTED PLANET

Good evening, good evening, good evening. Welcome to the North of Reality Translation Project, wherein I translate some of Uel Aramchek’s stories into Swedish but comment on it in English so that most of you can read and enjoy and understand despite not speaking Swedish. Today’s story is The Death-Painted Planet. You can find all of the posts in this project over at this link: /tag/the-north-of-reality-translation-project/

NORR OM VERKLIGHETEN: PLANETEN SOM PENSLATS MED DÖD
av Uel Aramchek
översättning: Johannes Punkt

Löpelden kan ses från rymden: en ständigt brinnande halvring som kopplar ihop planetens poler. Till öst om denna självlysande meridian glöder världen violett med liv; till väst finns dock inget annat att se än rök och öken, ett maskhärskat landskap. Flammornas flera jordmånader långa lopp ger fälten precis tillräckligt mycket tid att växa tillbaka. Satelliter i omloppsbana runt ekvatorn kan se hela livs- och dödsförloppet i ett enda varv, från jord till aska och åter till jord.

De första hovarna av vad som kommit att kallas Den eviga vildflykten kan höras bara ett par kilometer öster om eldfronten. Denna världs djur tillbringar sina liv på flykt, dundrande och fladdrande och slingrande sig ständigt österut. De betar kvickt och kort när de kan, och de som ännu inte har utvecklat förmågan att leva utan sömn rider på varandras ryggar. Långa snablar och klängen släpas bakom deras kroppar för att sörpla upp vatten och mossa och undervegetation. Det finns även rovdjur på en sådan plats, mäktiga varelser med mångtandade lemmar som låter dem släpa eller bära sina byten med sig medan de rusar framåt.

Ett expeditionsteam av astrozoologer gjorde en enastående upptäckt medan de observerade den skenande massförflyttningen ifrån deras gyrokopter: en liten stam nakna människor som sprang vid sidan av en flock segelrenar. Det visade sig att de var den överlevande besättningen från ett fraktskepp som krashlandat på planetens yta nästan tio år tidigare, och att de tvingats anpassa sig efter den ständigt förflyttande biosfären. De hade inget materiel kvar från sina stjärnsmugglardagar, för vad de än burit med sig en gång i tiden hade nu trampats eller bränts bort, inklusive deras nödsändare. De hade lyckats anpassa sig och överleva mot ofattbara odds genom att jaga i flock och bli vänner med några av de större bestarna för att sova på deras ryggar om natten.

Trots att överlevarnas beskrivningar av denna upplevelse var mardrömslika har många människor sedan dess självmant valt att springa med Den eviga vildflykten, och många fler tränar och tar supplement för att jaga detta mål. Somliga väljer det som en personlig fysisk utmaning, somliga gör det för att de inte har någonting kvar att förlora, andra söker upplysning genom att uppoffra alla personliga ägodelar. Den fysiska uthålligheten som krävs är enastående, men kanske inte lika mycket som den mentala. För de flesta av den räddade besättningen på det olycksdrabbade skeppet fortsätter flammorna jaga dem i drömmen, och att sitta still i mer än ett par timmar är att ge vika för vansinnet.

Notes

The word for wildfire in Swedish is perfect for this story: löpeld, formed from the roots of words meaning “sprint” and “fire.” On that note, I was a little bit worried that the two rotations in the first paragraph would lose their connection to each other in translation, but I ran with the theme and connected them both to running laps (lopp), and that was preservation enough. (A good rule of thumb when translating is that if two parts seem connected by word choice, they should seem roughly equally connected in translation.)

At the end of the first paragraph, we get a simple smooth reference to a Biblical phrase in the English. (I looked it up and a Christian website did say that although “ashes to ashes, dust to dust” is not in the Bible per se, it is very Biblical indeed because it is a poetic reference to bits of the Bible, alright.) Uel writes “from ashes to fertility to ashes again.” Unfortunately, the equivalent Swedish phrase goes “från jord är du kommen, och jord skall du åter bli” – roughly “you are come from earth, and you shall turn to earth again.” Earth or soil connotes fertility very strongly already, so we’ll lose the whole ashes bit if we just transpose this literally. Fortunately, as I was writing this down expecting to have to go on a Bible hunt and everything, I realized that since it’s a cycle we can just phaseshift it, from ashes → earth → ashes to earth → ashes → earth. The focus of the phrase shifts a little this way, but it would have to anyway because when you start making references you have to triangulate much more. And it feels goddamn smooth so I’m keeping it.

The most immediate solution to translating the phrase “[the] wall of fire” would be “mur[en] av eld” but that sounds so much like translationese (translationese being the name for that special written dialect that includes famous sentences like “Do not disturb tiny grass is dreaming,” along with more subtle but wrongly rendered idioms and overly complicated constructions. Usually these are the result of translators too focused on getting the meaning right, not worrying about making things sound like one would say it in the target language). And, indeed, googling the phrase I mostly find translations of English books.

It’s not that you can’t say the phrase in Swedish – I did find examples of Swedes using it – and it’s not even like you’d suggest the wrong thing by saying it, it’s just that it irks me. I opted instead to make up the word “eldfront” (fire front), giving the wall of fire a meteorological flair without (hopefully) losing its immediacy. I’ve talked a little about how translation has to restrict itself and be conservative before, and surely this neologism – when there’s an equivalent phrase used by other native speakers available – is breaking that rule? Well, yes. But you have to know when to break your own rules. It’s still all about what the result sounds like.

There is an interesting challenge in the word “tumbledeer.” It seems to be a portmanteau of tumbleweed and deer, and as such how would one translate it? Although considering it solely as a Frankenstein of tumbleweed and deer would be missing an important part of it: when we encounter something new we use language to map it to something we already know. A favourite anecdote among some linguists to illustrate this is how the Gurr-goni (also known as Guragone) language genders aeroplanes as vegetables. See, trees are vegetables (kinda) and so things made of wood, such as canoes, are then also vegetables. And an aeroplane is a sky-canoe.

(If you think that’s absurd instead of cool, consider why you’re thinking of crewed rockets as ships.)

So to describe the tumbledeer in Swedish I should figure out how to analogize it. But to do that I should first figure out what they look like. Since I’ve decided to interpret this as though they’re tumbleweedlike, I’m going to assume that they move with the wind. It makes sense to imagine that a giant roaring fire is going to generate some strong and pretty constant gusts. So, imagine a mess of antlers and hooves, with heart and head and stomach placed wherever there’s room. Actually, if they move with the wind, perhaps a big moose-antlercrown could act like a sail, and the hooves could be used to push against the ground quick when they land, to regain speed.

Now I’ve decided sort of what the animal looks like, I will spit out some names for it and see which is best. Segelälg (sail-elk), segelren, skuttlöpare, studslöpare, hovsegel, studshjort, rullhjort, studsdjur, flygren, flygälg, stormälg, stormhjort … I quite like hovsegel (hoof-sails), although it is very silly. It should not be that, though, because hov also means “of or pertaining to the royal court,” annoyingly. But with another pronunciation. It would be a muddying connotation, not an enriching one, so it gets cut. I think of the ideas I listed above, the most evocative is segelren (“sail-raindeer;” it sounds better in Swedish) and so I will go with that.

Well, that was a lot of words. Thanks for reading, pals. If you like this story of Uel’s, there’s a similar mechanism on a fictional space planet in Iain M. Banks’ The Player of Games, which is really good space opera. If that’s your thing, I mean.

Are you doing cool things with words? If you speak a language that is not English, but also speak enough English to read the things I write here, are you translating things? Let’s talk about that, if you have the time.

Leave a comment

19/Apr/2016

NORTH OF REALITY TRANSLATION PROJECT: VANISHING POINT

Good Tuesday! Numerologically speaking, Tuesday could mean anything. Today’s translation is of a story called Vanishing Point.

English translation notes below the story. All the other entries in the project can be found at the following link: /tag/the-north-of-reality-translation-project/

NORR OM VERKLIGHETEN: FLYKTPUNKT
av Uel Aramchek
översättning: Johannes Punkt

Först trodde vi att horisontklyvaren bara var en myt. Det lät mest som en parodi på atombomben, någonting inspirerat av skräcken i att se någonting odelbart lemlästas av modern vetenskap. Ryktet gick från radio till radio att den var på väg, vilket vi först avfärdade som desinformation från fienden, bara ett till av många försök att sporra vår rädsla. I slutändan gjorde det ingenting om så var fallet eller inte, för bomben kunde göra sitt jobb utan att existera alls.

Konflikten var inte ens på samma skala som ”världskrig.” Den hade sedan länge expanderat bortom världens kända gränser genom användandet av ”icketraditionell geografi.” Forskare på alla sidor arbetade dygnet runt för att injicera nya slagfält i planetens mellan-rum. Detta tillät konflikten att växa utan att riskera en apokalyps; däremot resulterade det också i framträdandet av påverkan från yttre krafter. Vi kände inte längre igen uniformerna på soldaterna vi slogs mot, eller språket de pratade, eller vapnen de använde. Våldet spreds snabbare än det kunde bli förstått, närt av det stora intet.

När den föll satt jag och överlevarna av min skvadron och ockuperade en skyskrapa någonstans i ruinerna av New Miami. Effekterna var små till en början. Långt borta började himmel och hav virvla samman till ett fingeravtryck. En stund var det storslaget, ett allt mer komplicerat mönster som flätade samman moln och stjärnor och solljus till någonting omöjligt. Men när tillochmed våra spegelbilder i fönstren började förvridas visste vi att dess skönhet inte kunde vara för evigt.

När spänningen inte kunde vridas upp mer slets havet upp, först på diagonalen, för att blotta den nakna huden av en andra himmel undertill. Det som en gång varit horisonten förvreds till ett par stridande hyperbeler där varje kurva sträckte sig efter sin egen oändlighet. Den nya gravitationen slet oss åt sidan och vi kikade ner genom fönstren vid våra fötter. Såg på medan närliggande byggnader flög upp som raketer in i det oändliga vattenfallet som höll på att ta form ovan oss. De två atmosfärerna började utväxla hårda vindar som gjorde det svårt att andas nere på ytan.

Vi höll tag i väggarna så hårt vi kunde i timmar. Bad tyst. Sparade på syret. Till slut hörde vi molnläggarnas ankomst. Deras kolossala propellrar kunde knappt höras över blåsten. De släppte sin last och seglade ihop himlen med anpassningsbart betongfyrverkeri. I en plötslig kollaps återvände gravitationen till sitt ursprungstillstånd, vilket resulterade i en vidrig skur av fisk och tång och skaldjur över allt som var kvar. Det var över.

Vi försökte fira, eftersom vi överlevt, eftersom det är sådant man måste göra om man överlevt. Vi vandrade genom bombens plaskiga spår och valde och vrakade mellan det bästa köttet som fortfarande var intakt. Vi grillade blåfisk och svärdfisk och hummer i dekadenta högar men chocken var för stor för de flesta av oss att faktiskt äta något. En rutten doft trängde igenom allt och allt som fanns kvar av havet var pölar av saltvatten som skvalpade i kalkartad dy. Här fanns ingen seger att finna.

Även om vår verklighet är tillfälligt stabil har kriget bara växt sedan dess. Vår tidigare runda värld böjer sig inte längre på samma sätt och somliga säger att den aldrig kommer göra det. Flottan har uppdragit åt vetenskapen att skapa ett nytt, djupare hav som kan klara av fler skeppsvrak för att hålla jämn takt med deras prognoser. Vad gäller min skvadron har vi sedan länge stationerats på himlens innersida för att kämpa mot vad som än lyckas ta sig genom himlens sprickor. Dock finns det inte jättemånga sådana. Molnläggarna var väldigt noggranna.

Notes

A fun thing about many Germanic languages, especially the Scandinavian ones, is the V2 rule. It’s one of the more obvious structural differences between Swedish and English, once you know it’s there. Essentially: where English can have sentences that go ASVO or AASV, for example, in Swedish the verb has to be places in the second slot: AVSO or AVSA, for example. This creates endless trouble when translating from languages like French where they like to frontload their sentences.

It’s okay if that didn’t make sense. It probably didn’t unless you’ve taken a linguistics course. I’ll explain with fully fleshed out examples also: English can have sentence that go “Yesterday, we did something” or even “Yesterday, in Copenhagen, we danced,” in Swedish you need to place the verb second. It sounds something like: “Yesterday did we something” or “Yesterday danced we in Copenhagen,” except it actually sounds nice in Swedish because that’s how we talk it. (You can find some fossils in English from a time when English still had the V2 rule, by the by. I’ll leave that as an exercise to the reader.)

It is often for this reason that I have to completely rearrange Uel’s sentences in Swedish. However, it is important for dramatic tension and such to keep the flow of information roughly the same in both languages. There’s a bunch of theory on how we construct sentences, where we put new information and such, but fiction and poetry bends those rules a bit. However, in creative writing the most important words still hover around the punctuation, especially the full stops. Like moths. In the beginning of sentences, and in the end.

What this commentary is leading up to is that this clause was difficult to translate: “in turn, however, outside influences had begun to emerge.” Just wanted to point that out, partly so that I don’t forget it when I reread this. I ended up turning “in turn” into a verb as an experimental solution and I liked it a lot, so I left it there in the V2 slot, thinking that it wouldn’t mind trading places with “however” so very much. Anyway, onto less long-winded explanations of difficulties:

Sadly, because the Swedish word for concrete is not the opposite of the word for abstract, we lose that connotation. I felt this inevitable and didn’t fight it. I read somewhere that brains are good at intuiting what problems can be solved by doggedness and which are impossible, and so I trusted my brain’s guts here. Additionally, I didn’t find a good biblical adjective meaning giant for “leviathan” so I switched to Greek-influenced things and plucked “colossal.”

I’m kind of proud of how I rendered the word “in-between spaces.” Space can be translated as mellanrum, the same as the key on your keyboard. Otherwise it’s usually translated as rum (room) or rymd ((outer) space). In-between means roughly the same thing as “mellan” so that’s a conundrum. I wrote it as mellan-rum, not only keeping the dash from the original but introducing an in-between space into an already existing word to give it a new meaning. Otherwise it would have just meant something like “a hollow.”

And on a personal note, the phrase “a second sky” has been happily burned into my mind from reading this story, and many a thing have grown from it.

Leave a comment

25/Feb/2013

More on Conlanging

The language of the Cekno has evolved! (See /2012/12/14/thoughts-on-conlanging/ for context.)

With the help of @kerastion (Rob Mitchelmore), @drakekin, and @eleniturner (Lily Newman), the language is going places and it is exciting.

Prototype of what the language would look like, by @drakekin. Isn’t it pretty?

It still is not anything you can communicate with, but it has ideas! There is a Glossary of Definitions you can check out: /glossary/idiosyncratic-glossary/. You can also check out drakekin’s work at his ministry-of-plenty.co.uk/, or his version of the glossary (with glyphs!) here: …pages/a-cekno-dictionary.html.

Some cool words from it are the word for light or photons, which I aim to make as diverse and difficult as the Greek λόγος (logos), or the Latin re. One can dream, right? Also the word for waiting, without knowing something is going to happen. It is almost always a retroactive verb, for saying things like ‘I waited for the reaper to come (having never heard of the reaper before he came)’ where the bracketed part is only implied. Can be used in present-tense if one is very careful.

Read the rest of this entry »

Leave a comment

Tag: grammar