NORTH OF REALITY TRANSLATION PROJECT: VANISHING POINT

by johannespunkt

Good Tuesday! Numerologically speaking, Tuesday could mean anything. Today’s translation is of a story called Vanishing Point.

English translation notes below the story. All the other entries in the project can be found at the following link: /tag/the-north-of-reality-translation-project/

~

NORR OM VERKLIGHETEN: FLYKTPUNKT
    av Uel Aramchek
        översättning: Johannes Punkt

Först trodde vi att horisontklyvaren bara var en myt. Det lät mest som en parodi på atombomben, någonting inspirerat av skräcken i att se någonting odelbart lemlästas av modern vetenskap. Ryktet gick från radio till radio att den var på väg, vilket vi först avfärdade som desinformation från fienden, bara ett till av många försök att sporra vår rädsla. I slutändan gjorde det ingenting om så var fallet eller inte, för bomben kunde göra sitt jobb utan att existera alls.

Konflikten var inte ens på samma skala som ”världskrig.” Den hade sedan länge expanderat bortom världens kända gränser genom användandet av ”icketraditionell geografi.” Forskare på alla sidor arbetade dygnet runt för att injicera nya slagfält i planetens mellan-rum. Detta tillät konflikten att växa utan att riskera en apokalyps; däremot resulterade det också i framträdandet av påverkan från yttre krafter. Vi kände inte längre igen uniformerna på soldaterna vi slogs mot, eller språket de pratade, eller vapnen de använde. Våldet spreds snabbare än det kunde bli förstått, närt av det stora intet.

När den föll satt jag och överlevarna av min skvadron och ockuperade en skyskrapa någonstans i ruinerna av New Miami. Effekterna var små till en början. Långt borta började himmel och hav virvla samman till ett fingeravtryck. En stund var det storslaget, ett allt mer komplicerat mönster som flätade samman moln och stjärnor och solljus till någonting omöjligt. Men när tillochmed våra spegelbilder i fönstren började förvridas visste vi att dess skönhet inte kunde vara för evigt.

När spänningen inte kunde vridas upp mer slets havet upp, först på diagonalen, för att blotta den nakna huden av en andra himmel undertill. Det som en gång varit horisonten förvreds till ett par stridande hyperbeler där varje kurva sträckte sig efter sin egen oändlighet. Den nya gravitationen slet oss åt sidan och vi kikade ner genom fönstren vid våra fötter. Såg på medan närliggande byggnader flög upp som raketer in i det oändliga vattenfallet som höll på att ta form ovan oss. De två atmosfärerna började utväxla hårda vindar som gjorde det svårt att andas nere på ytan.

Vi höll tag i väggarna så hårt vi kunde i timmar. Bad tyst. Sparade på syret. Till slut hörde vi molnläggarnas ankomst. Deras kolossala propellrar kunde knappt höras över blåsten. De släppte sin last och seglade ihop himlen med anpassningsbart betongfyrverkeri. I en plötslig kollaps återvände gravitationen till sitt ursprungstillstånd, vilket resulterade i en vidrig skur av fisk och tång och skaldjur över allt som var kvar. Det var över.

Vi försökte fira, eftersom vi överlevt, eftersom det är sådant man måste göra om man överlevt. Vi vandrade genom bombens plaskiga spår och valde och vrakade mellan det bästa köttet som fortfarande var intakt. Vi grillade blåfisk och svärdfisk och hummer i dekadenta högar men chocken var för stor för de flesta av oss att faktiskt äta något. En rutten doft trängde igenom allt och allt som fanns kvar av havet var pölar av saltvatten som skvalpade i kalkartad dy. Här fanns ingen seger att finna.

Även om vår verklighet är tillfälligt stabil har kriget bara växt sedan dess. Vår tidigare runda värld böjer sig inte längre på samma sätt och somliga säger att den aldrig kommer göra det. Flottan har uppdragit åt vetenskapen att skapa ett nytt, djupare hav som kan klara av fler skeppsvrak för att hålla jämn takt med deras prognoser. Vad gäller min skvadron har vi sedan länge stationerats på himlens innersida för att kämpa mot vad som än lyckas ta sig genom himlens sprickor. Dock finns det inte jättemånga sådana. Molnläggarna var väldigt noggranna.

~

Notes

A fun thing about many Germanic languages, especially the Scandinavian ones, is the V2 rule. It’s one of the more obvious structural differences between Swedish and English, once you know it’s there. Essentially: where English can have sentences that go ASVO or AASV, for example, in Swedish the verb has to be places in the second slot: AVSO or AVSA, for example. This creates endless trouble when translating from languages like French where they like to frontload their sentences.

It’s okay if that didn’t make sense. It probably didn’t unless you’ve taken a linguistics course. I’ll explain with fully fleshed out examples also: English can have sentence that go “Yesterday, we did something” or even “Yesterday, in Copenhagen, we danced,” in Swedish you need to place the verb second. It sounds something like: “Yesterday did we something” or “Yesterday danced we in Copenhagen,” except it actually sounds nice in Swedish because that’s how we talk it. (You can find some fossils in English from a time when English still had the V2 rule, by the by. I’ll leave that as an exercise to the reader.)

It is often for this reason that I have to completely rearrange Uel’s sentences in Swedish. However, it is important for dramatic tension and such to keep the flow of information roughly the same in both languages. There’s a bunch of theory on how we construct sentences, where we put new information and such, but fiction and poetry bends those rules a bit. However, in creative writing the most important words still hover around the punctuation, especially the full stops. Like moths. In the beginning of sentences, and in the end.

What this commentary is leading up to is that this clause was difficult to translate: “in turn, however, outside influences had begun to emerge.” Just wanted to point that out, partly so that I don’t forget it when I reread this. I ended up turning “in turn” into a verb as an experimental solution and I liked it a lot, so I left it there in the V2 slot, thinking that it wouldn’t mind trading places with “however” so very much. Anyway, onto less long-winded explanations of difficulties:

Sadly, because the Swedish word for concrete is not the opposite of the word for abstract, we lose that connotation. I felt this inevitable and didn’t fight it. I read somewhere that brains are good at intuiting what problems can be solved by doggedness and which are impossible, and so I trusted my brain’s guts here. Additionally, I didn’t find a good biblical adjective meaning giant for “leviathan” so I switched to Greek-influenced things and plucked “colossal.”

I’m kind of proud of how I rendered the word “in-between spaces.” Space can be translated as mellanrum, the same as the key on your keyboard. Otherwise it’s usually translated as rum (room) or rymd ((outer) space). In-between means roughly the same thing as “mellan” so that’s a conundrum. I wrote it as mellan-rum, not only keeping the dash from the original but introducing an in-between space into an already existing word to give it a new meaning. Otherwise it would have just meant something like “a hollow.”

And on a personal note, the phrase “a second sky” has been happily burned into my mind from reading this story, and many a thing have grown from it.

Advertisements